tisdag, november 11

Velepottan är i farten...

Hhrrmmm....känner ni nån som heter Velepotta Ulle Bulle Lingonrulle?

*
Jooo...hmmm...det är jag det!*fniss*



Har kommit på att jag nog förhastade mig
lite där med att "Sluta"...saknar Er
alla så in i bänken alltså!


Först av allt vill jag TACKA er alla underbara tjejer
för alla underbara kommentarer och mail,
och ett visst samtal med en dalkulla...*fniss*
en mycket trevlig, rolig och alldeles underbar
sådan...dalkulla alltså,
som fick mig att tänka om!
PUSS & KRAM TILL ER ALLA SOM TÄNKT
PÅ MIG HÄR!!



Kanske ska förklara lite vad som hänt,
det är inget med vare sig maken, flickorna
eller deras tokiga fru/mamma som hänt!
*
Min gosiga och allra bästaste Pappa har blivit sjuk!
I o f s så fick han diagnosen för över ett år sedan,
men har klarat sig bra med medicin.
Men så i somras märkte vi att det inte var som
det riktigt skulle med lille Pappsen...
Medicinen hade slutat att göra nytta!
Han lider av demens/alzheimer (där tvistar de lärda),
och nu går det i en rasande fart nerför...
Jag har väl alltid varit Pappas lilla Flicka, så
jag har tagit väldigt illa vid mig...speciellt när
jag förstod att han inte har någon livsvilja klart.
Så här gråts det titt som tätt, har nu fått klart
för mig, speciellt efter en mycket klok kvinnas
ord...att det är sorg som jag genomgår just nu...
En liten del av Pappa försvinner ju för varje dag!
Körkortet har vi fått ta ifrån honom, likaså (naturligtvis)
bilen...inget roligt för en yrkeschaufför med prickfritt
körkort i 50 år.

Till listan av bekymmer är att min Mamma
lider av svår benskörhet och knappt kan
gå stackaren. Trillar och bryter
sig hur lätt som helst...*aochh*.
Har blivit en förkrympt gammal gumma...*snyft*
plus! att hon äter medicin för demens hon med...
Vågar inte tänka tanken när bägge inge minns*hua mig*!




Det har blivit väldigt mycket körande fram å tillbaks,
hit å dit för min del här under hösten.
Vill ju så gärna hjälpa dom så gott jag kan, dom
har Alltid funnits där för mig och min familj!!
Vi har en väldigt nära relation.
Söka färdtjänst, nytt boende med hiss!, läkarbesök,
handlande och hjälp med div. saker är
vad jag ägnat mig åt, utöver vanliga sysslor
som man har när man har små barn och hus.
Jaaa så maken då naturligtvis! men han är ganska
så självgående*asgarv*...tur det!
Så jag ramlade ihop här totalt för ett par veckor sedan,
är ju inte helt frisk själv heller, så det blev för mycket!
Fibromyalgi, foglossningar..jo ni hörde rätt! Yngsta tösen
är snart åtta år o här går jag än med ont i bäcken, höfter
och ryggen utöver fibrovärken.


*
Bloggen har varit min fristad, min friska sida...
och så vill jag att den förblir. Ville bara förklara
lite om turerna här varför jag velar här och nu återupptar
min blogg igen. Velepella...jag vet*tihi*
Men jag behöver samtidigt denna härliga stämning
av kamratskap med likasinnade tjejer!
Saknade ju Er!!
*
Det kommer att bli inlägg när jag känner för det,
när orken finns...
***
Nu ska Plejka till farbror doktorn och undersöka huvudet!!*haha*
Nämen allvarligt talat, hade ju i somras halva ansiktet, nacke,
axel och arm som domnade av här,
som varade i ett par veckor.
Så nu ska neurlogen ta sig en titt på mig.
Mår ju bra nu, men eftersom remissen var skickad
och tiden kom nu, så är det ju lika bra att kolla upp det.


*
Men fr o m nu så är det färdigskrivet om tråkigheter!
Nu vänder jag blad och återgår till min positiva
sida igen!






Oj vad det bidde långt...en eloge till er som klarade
att läsa ända hit ner!!

**
PUSS & KRAM alla Gulliga!!



Plejka

49 kommentarer:

  1. Det låter jobbigt det där du. Jobbar ju med äldre så jag vet hur det kan kännas för de anhöriga. Plus att jag hade en far som var dement jag också. Det är ju tyvärr en sjukdom som väldigt många äldre får.
    Men vad glad jag är att du är tillbaka. Och visar såna underbart fina bilder. Är det dina krukor och byttor du visar?
    Ta det nu lugnt, skriv när du själv känner för det och framför allt - var dig själv!! Det är så vi vill ha den här tjejen.
    Kram Elzie

    SvaraRadera
  2. Lilla goa vännen!

    Jag är så glad att du är tillbaka... har saknat dig.
    Jag vet ju vad du går igenom... inget roligt. Bara sorgligt.
    Men jag ska inte orda mer om det... bara säga att jag tänker på dig.
    Annat kan skrivas i mejl... :)

    Önskar dig all kraft och ork mitt i allt!!
    Den största kramen till dig!
    Willewira

    SvaraRadera
  3. Hej Ulle-gulle!
    Så roligt att du är tillbaka igen! Skulle ju sakna dig alldeles hemskt om du inte bloggade!
    Men jag förstår att det har varit jobbigt, och det är ju jättetråkigt att det inte blir bättre! Jag vet också hur det känns, kan jag säga! Hoppas bara att du klarar av allt merarbete det innebär, med din fibro osv...
    Men nu ska vi vara positiva igen, så nu skickar jag en Stor kram som är fylld med sol och värme och glada stunder!
    Kram
    Marie

    SvaraRadera
  4. Hej min kära gulliga Ulrika!

    Ledsen för allt det jobbiga du går igenom.
    Det är inte lätt.
    Min far dog bara 71 år gammal för 6 år sen. Vi fick reda på att han hade en agressiv elak cancer och 2 månader senare fanns han inte.
    Det kvittar vilken ålder man är i och hur fort eller sakta det går, man är aldrig beredd för det.
    Min makes familj kommer hit från olika stater av USA till helgen för min makes faster har precis gått bort och vi ska sprida hennes aska här på farmen på lördag. Det är tufft hon var en riktig krut gumma.
    Nu babbla jag iväg här.
    Kul att du inte slutar man kan ju blogga när man känner för det.
    Du får hemskt gärna maila mig ditt telefonnummer så kan jag ju slå en signal nån dag.
    Min skånska piggar säkert upp,fniss.
    Stora kramen till dig från mig och Matilda som börjar lära sig att pussa med stängd mun, hihi.
    Tack för dina fina ord om kortet på mig och alla andra fina ord om min blogg.
    Förresten om allt går som det ska kommer jag och Matilda till Sverige till sommaren och då måste vi ju träffas.
    Hoppas du nu får din paket snart!
    Kram

    SvaraRadera
  5. Haha...Ullerulle kanelbulle...det ska bli kul att se vad du hittar på.:-D

    Love You!

    SvaraRadera
  6. En stor och varm kram till dig du goaste Plejka. Önskar dig allt gott och massor av styrka!
    Ta hand om dig själv också så gott det nu går mitt i alltihop.

    /Susanne (tidsmästarinnan!)

    SvaraRadera
  7. Hejsan!
    Tråkigt att höra om din pappa ---jag vet hur det är , min pappa fick diagnosen i vintras och det gör ont i hjärtat att se sin pappa förvandlas . Jag är glad för varje "klar" minut , Känslomässigt är det så jobbigt , jag pendlar mellan att vara ledsen och förbannad . Förbannad för att min pappa som ska vara min trygghet inte längre är det.
    Sköt om dig !
    Kram stina

    SvaraRadera
  8. Åh! Jag lider med er. Det är en tragisk sjukdom som man inte skulle önska sin värsta fiende. Ta hand om varandra ordentligt och försök att greppa de ljusa stunderna. /linnea-maria

    SvaraRadera
  9. Ohhh...du kan du datanörd!:-D

    SvaraRadera
  10. oj vad det lät jobbigt för dig. Tänker på dig. Sänder lite leende till dig för det behöver man ofta. Ha en bra dag
    Kramar @nette

    SvaraRadera
  11. Vad glad jag blir att du är tillbaka med bloggen :)
    Jag blir så ledsen för din skull...sådant där är hemskt.

    ta hand om dig
    Kram Therese

    SvaraRadera
  12. Så MÅNGA tråkiga saker samtidigt..!

    MÅNGA kramar från Jenny

    <3 <3 <3

    SvaraRadera
  13. Näää! Hade skrivit en sån lång kommentar till dej och så försvann den! :o(

    Tar det igen. Men nu blir det nog lite kortare. Fast det kanske inte gör nåt. Då får du mindre att läsa ;o)

    Vilken klok dalkulla som fick dej på andra tankar! Henne borde man ge en kram! :o)

    Kul att du är tillbaka! Så glad jag blev över det!

    Men ledsamt att höra om din mamma o pappa. Förstår om du har det jättejobbigt. Du är ju inte frisk själv heller. Omtanken om de nära o kära kan tära väldigt mycket på orken. Man känner sig ju så maktlös. Man vill kunna hjälpa och så går det inte alltid.

    Blogga när du själv känner lust och ork. Det är ju inte antalet inlägg eller kommentarer som räknas. Utan att du känner glädjen i det.

    Ha det nu så fint. Ta det lilla lugna.

    (Skriver som anonym för att jag är rädd att texten ska falla bort igen)

    Kramar från Tant Thea...

    Monika

    SvaraRadera
  14. Roligt att du har kommit tillbaka! Förstår mycket väl att det har varit jobbigt för dig. Vet hur mamma har det med mormor det är mycket som ska fixas, man ju göra allt för sina föräldrar.
    Tänker på dig!
    Kram Frida

    SvaraRadera
  15. Så kul att du är tillbaka. Har saknat dina tokiga och glada kommentarer. Klart att du har det jobbigt och se nu till att du inte kommer tillbaka med en massa press om att du ska prestera en massa. Vi gillar dig så mycket för den du är och är så glad att få höra från dig när du orkar.

    Ha det bra!
    Kram Ullis

    SvaraRadera
  16. Hej goa vännen!
    Vad himla glad jag blev när jag läste att du är tillbaka, iiiiiiiiii!!! Och samtidigt blev jag väldigt ledsen när jag läste vad du skrev. Jag har sett min mormor, min mormors syster och min farmor sakta brytas ner av demens/alzheimers, och det är precis som du skriver att man förlorar en bit av dom för varje dag. Det känns ovärdigt på något sätt att en älskad, klok, härlig, rolig människa som man älskar ska försvinna och ersättas av en förvirrad, sorgsen, orolig människa som inte känner igen en. Massa kramar till dig!

    Och fy tusan vad trist att du inte får må bra själv heller! Piss är vad det är!!!!!

    Jag tänker i alla fall på dig, och är rysligt glad över att du är tillbaka. Och du, gör inlägg när du orkar och känner för det, bara du finns här!

    Massa kramar nere från mig!

    Lotta

    SvaraRadera
  17. De anhörigas sjukdom, så brukar den kallas. Demens, att gå i barndom.
    Förstår att det måste kännas tungt, som anhörig.
    Jag har nämligen det som stor del i mitt yrke, att vårda demessjuka.

    Hit in har jag alltid tittat sen mycket lång tid tid tillbaka. Det fortsätter jag också gärna med och du, man måste inte alltid vara glad.

    Kram Mizty

    SvaraRadera
  18. oh vad glad jag blev, att du är kvar ullebullerulle! tråkigt med din far, inget vidare att se nån sakta försvinna...jag tokgillar dig!
    varmkram lotten

    SvaraRadera
  19. Jag förstår verkligen att det blev för mycket för dej.Det måste ju vara skitjobbigt nu med allt men jag tycker att du tänker rätt när du ser bloggen som en fristad, den kan ju vara ett bra sätt att få tänka på nåt roligare ibland vilket är viktigt.Men se bara till att blogga när det känns rätt för dej.hoppas det går bra för dej hos läkaren. Lcka till i min tävling med, kram Katta

    SvaraRadera
  20. Hejsan
    Vad mycket tråkigheter, men jag är glad att du är tillbaka.
    Kram Sara

    SvaraRadera
  21. jippppiiii jiiipppiiii!!!!!

    Ja visste det....hiihihihi...var bara tvungen att skriva lite...återkommer i morron med ett längre inlägg....

    För dig har jaghar jag tid med fm kaffe varje dag det vet du....

    Puss å kram
    i love u
    Nilla

    SvaraRadera
  22. hej igen...vilket tokigt inlägg det blev...det är iallafall från mig det övre...go natt min sköna !!!

    Kramizzzz igen
    Nillis

    SvaraRadera
  23. Hej igen tokfia!

    Du är förlåten - du får kalla mig Lotta Potta! *fniss* Som du kanske förstår är jag rätt van vid det sen jag var barn. Har ju liksom två retsamma storebröder!

    Hur jag jobbar - jodå, duktigt tror jag! *Asgarv* Skämt åsido, jag jobbar c:a 90 % som läkarsekreterare, vi har mottagningstid 8:00 - 16:30. Jag har fördelat min tid så att jag jobbar 8:00-15:00 tre dagar, 8:00-16:15 en dag och 8:00-16:30 en dag. Minns när jag jobbade 8:00 - 14:45, det var skönt. Men de där jäkla pengarna styr ju en hel del, och då sekreterarlönen inte är något vidare får man bita ihop och jobba så gott det går.

    Har dock en dröm om att en dag göra något annat, och vi får väl se vad som händer i framtiden. Hade ett medium här i helgen som hade rätt spännande saker att berätta om min framtid!!!! Bara till att hoppas att det är något som slår in!

    Stor kram till dig, du härliga människa!

    Lotta

    SvaraRadera
  24. Hej! Oj, oj... Läste ditt gripande inlägg om livet.. Själv är jag inte "där" ännu... Men har väninnor i liknande situationer.. Önskar att mina föräldrar ska finnas "för alltid" ju. Utan dem, vem är då jag? Snacka om att när man talar om trollen.. Har efter ett längre uppehåll idag fått ont i bäckenet, igen. Mina fogar fogade lixom aldrig heller ihop sej som de skulle. Fyra barn senare så känns det, ibland. Har dock upptäckt att det är hormonstyrt. Sen avråder jag klack på skon, vilket inte funkar alls! Men å andra sidan, det ska väl KÄNNAS att man lever ;o)

    Kram, allt gott till dej!!!//Linda

    SvaraRadera
  25. Jag är glad att du är tillbaka och med din inställning att du gör inlägg när du orkar och vill så kanske vi får behålla dig ett tag.

    Det är tråkigt med dina föräldrar, demens är den grymmaste formen av åldrande. Både för den demente och för anhöriga, men om man tillåter sig att sörja så kan man ändå klara det något så när. Och så är det viktigt att inte ta ut sig alldeles men det har du ju redan märkt. Man vill ju så gärna ställa upp för sina föräldrar.

    Ha det bra och ta det lugnt
    kram karina

    SvaraRadera
  26. Hej Stumpan!
    Åhhh vad jag tänkt på dig! Såå jobbigt och tråkigt med deina föräldrar! Du bestämmer ju själv om du orkar blogga eller inte, du får vela hur mycket du vill! Du kan ju göra ett inlägg när tid o ork finns även om det går lång tid emellan. Hoppas verkligen att du kan lägga bort allt det jobbiga för en stund och njuta lite. Pöss pöss Maria

    SvaraRadera
  27. Gomorron mitt hjätegull!!

    ...fniss....det låter det du!
    gick upp halv 6 för att dricka kaffe med älsklingen å sen ringa å väcka sonen....var ju på kvartsamtal...eller 1 1/2 timmesamtal rättare sagt igår..han klarar sig ganska bra i skolan trotts allt.Men har svårt att vänta på sin tur å komma igång med arbetet.
    Tur att han är såå klippsk som han är annars hade det varit ren katastrof.
    Kan göra all matte i huvudet men inte få ned det på papper....jag var likadan...hihihihi..
    Sen tar han inte sina medeciner så vi kom överens om att jag ska ringa å se till att han tar dom å äter frukost mm.Det låter nästan som om han bodde själv ju....men så är det ju inte....hihihi..
    ja jag behöver ju inte gå in närmare på det problemet här....*LER*

    ååå jag lider med dig ska du veta.inte roligt när ens föräldrar tacklar av..huvva.jobbade en kort tid på ett demensboende men usch jag klarade inte det så länge.Jobbigt i ett litet samhälle där man känner alla.
    Fick bla. ta hand om mina kusiners farmor.Det var inte roligt.När man haft en sån nära relation.
    å ens föräldrar ska ju bara vara där hela livet ju...*LER*
    Man kan ju inte ens tänka sig den dagen då de inte gör det....snyft.
    men bit ihop...du fixar detta ska du se.Trots att det verkar hopplöst.njut nu så länge som det går.det behöver ju inte bli såååå illa...*kramar dig hårt*
    De bästa minnena har du ju ändå inom dig.
    Till min farmor gjorde vi ett kollage av bilder av hela familjen.Det tyckte hon om.att titta på.Kanske en bra ide.

    Näe nu ska jag hämta mera kaffe.....BRB !!

    ...så ja....tillbax.
    Verkar som om det blir regn idag....oxå!
    ååå kan det inte bli lite sol så man blir på bättre humör.
    Man får ju inte ens julkänslor i detta pissväder..hihihihi...

    i mitt nästa inlägg blir det iallafall...vitt....hihihihihi...titta på fredag får du se....*BLINK*

    Kramizzzz
    love u
    Nilla

    SvaraRadera
  28. Hej lilla du!
    Låter otroligt jobbigt, tänker på dig!
    För mig får du vela på hur mycket du vill..känner igen mig *fniss*
    Blogga när du mest behöver det, inga krav ang hur ofta man gör inlägg det är helt upp till en själv, kom ihåg det!

    Ha de så bra de går!
    Kraam från Benita

    SvaraRadera
  29. Men gullegumman :) Jag känner igen mig i veligheten. Jag kände likadant när jag var inne i min sorgeperiod runt min separation. Orkade inte ta mig för något alls. Ingenting kändes roligt.
    Känn ingen press på att du ska prestera inlägg på löpande band. Det ena gladare och sprudlande än det andra. Du vet att det finns tid för det med NÄR & OM orken kommer tillbaka. Ibland är det skönt bara att få läsa några tröstande ord, om än det kommer från en fullständigt främmande människa. Det är empati om något tycker jag.
    Du är ju en alldeles fantastisk människa som sprider så mycket glädje omkring dig. Det är inte svagt att falla då och då, men det krävs en enorm styrka att orka resa sig gång på gång, vilket du gör. Tänk på fågelFenix som varje morgon reste sig ur askan och levde vidare. Sänder dig de varmaste tankar jag bara kan. Sorg tar sig många uttryck.
    Kram på dig! Önskar dig en fantastisk dag!
    Vero

    SvaraRadera
  30. Nu är det jag som gråter lyckliga tårar! Tokfia! *skratt* Jag är övertygad om att vi skulle vara goa vänner om vi bodde närmare varandra. Du verkar vara en sån härlig människa som jag tror jag skulle gilla även irl *ler* Du förgyllde verkligen MIN dag med ditt goa inlägg. Jag behövde det. Tack!
    Gårdagen var en tung dag. Mötte min exman i rätten...men det gick bra. Skönt att ha det överstökat. (men vi tar det i ett annat forum en annan gång)

    Kram än en gång!
    Vero

    SvaraRadera
  31. Här sitter jag och beklagar lilla mig för att inte hinna med.Åh så läser jag ditt inlägg.Herre min skapare vad du fått utstå mycket.
    Sååå tråkigt att dina föräldrar är sjukliga.

    Och tack goa du för din varma kommentar den värmer så.Ibland blir man ju så hemmablind ;)

    Och så hoppas jag att du kryar på dig snart.

    Många kramar från mig
    Heléne

    SvaraRadera
  32. Hallojsan gumman!
    Vad bra att du skriver av dig dels för din egen del och dels så att vi andra vet varför det kanske dröjer mellan iläggen ibland.
    Jag hoppas att allt löser sig till det bästa med ALLT och att det gick bra hos farbror doktorn för dig.

    Ha en bra dag
    Kram P

    SvaraRadera
  33. Men kära nån, så mycket som drabbat dig på en och samma gång! Förstår att det varit jobbigt och mycket att tänka på.

    Sänder dig en stor och varm styrkekram! Och ser fram emot att läsa dina inlägg alltid när du orkar och hinner skriva!

    SvaraRadera
  34. Tack...jag "hoppas" faktiskt att det är underfunktion av sköldkörteln, får då kan jag iallafall få medicin och må bättre än vad jag gör nu..!

    STOR kram till dig!

    /Jenny

    <3

    SvaraRadera
  35. Hej Ullis,
    Blogga vidare när du känner att du vill orkar och har lust! Vissa dagar är förståss jobbigare en andra. En bra tillflyktort att krypa in i bloggvärlden för en stund att tänka på annat en det jobbiga!

    Tänker på dig!
    Kram Marina

    SvaraRadera
  36. Tack för berömmet, det värmer så.

    jag håller med dig om att man behöver energin och glädjen i bloggandet och utbytet oss bloggare emellan. Varje gång det dimper ner en kommentar blir jag alldeles varm inombords. Vi behöver ju alla bli sedda och få bekräftelse och det behovet tillfredställs då verkligen i bloglandet.

    Varma kramar
    Karina

    SvaraRadera
  37. Hej på dej Ullisbullissmullisgullis :o)

    Jag tror du är den sötaste "velepottan" som finns! Tusen tack för din gulliga kommentar. Dom där goa härliga Ullis kommentarerna har ett speciellt sken över sig. Dom sprider ljus! Blir alltid lika glad när jag ser att du varit i farten :o)

    Jag har som du förstår smitit från rollern! Tog en liten paus och då hamnar jag ju förstås på bloggen!

    Förstår dej så väl i det du skrivit här om dina föräldrar. Jag har inte kvar någon av mina pappor i livet. Min far dog när han var 40 år. Min styvfar när han var 60.

    Min kära mor har jag kvar tack och lov. Mamma är pigg och kry. Hon är numera frisk efter att för något år sedan ha haft bröstcanser. Piggare än mej faktiskt :o)

    Däremot hade min svärfar, som gick bort förra året, demens. Han kände inte igen mej alltid på slutet. Jag minns hur tråkigt jag tyckte det var när han första gången frågade, "vem är du då?". Då förstod jag att han inte hade en aning om vem jag var trots att jag funnits i familjen i över 30 år.

    Min svärmor är 87, pigg och full av energi. Men hon har fallit flera gånger och gjort sig illa i höften. Senast förra året. Då krossade hon höften så hon går nu med rullator. Vi får vara ständigt oroliga över henne då hon vägrar hemtjänst och dessutom vägrar att flytta. Hon bor ensam ute på landet. Jag har många timmar av tankar och oro över henne. Ständigt!

    Jag har också tillsammans med andra, under många år jobbat med att få kommunen att starta stödgrupper för anhörigvårdare. Numera finns träffar några gånger varje månad för den som vårdar en anhörig eller närstående.

    Det är ett tungt lass att dra. Man vill ju så gärna att dom nära o kära ska få vara friska och krya. Och precis som du gjort nu en lång tid. Så blir det ofta så att den anhöriga också far väldigt illa. Därför är det alltid bra att få stöd av varandra. Precis som vi kan stödja varandra när det gäller värken.

    Jag är ju medmänniska. Självklart ska jag som din medmänniska ställa upp för dej och ge dej mitt stöd. Något annat finns inte på min karta. Och jag får så otroligt mycket tillbaka av dej så du stöder mej precis lika mycket med att vara den du är.

    Men oj, Nu ropar någon! Fniss! Jag tror det är mitt samvete som säger, DU skulle ju måla!!! Hihihi! Bäst jag pyser iväg nu.

    Ha det nu så bra du bara kan. Ta det lugnt, försök hitta guldkornen och må så gott. Tänker på dej.

    Stor varm kram

    Monika

    SvaraRadera
  38. Men lilla pullan. Rätt som det är så vinner du storvinsten, vet du. Då du!;-) Puss

    SvaraRadera
  39. Det är verkligen tråkigt det du berättar. Jag har mist båda mina föräldrar. Pappa dog 1995. Han var helt klar i huvudet, men hans hjärta orkade inte. Mamma dog för 3½ år sedan. Hon blev väldigt glömsk och förändrad de sista åren. Det är så jobbigt at se sina goa föräldra förändras så. Fruktansvärt. Jag var också alltid pappas flicka, men jag kom min mamma så nära under hennes sista 7 år. Hjälpte henne varje vecka med massa olika saker och hon var så tacksam. Krävde verkligen inte mycket av livet. Nu kan jag bara tänka hur sorgligt det är att livet har gått så långt så man inte har sina föräldrar kvar längre. Det som var helt självklart för ett antal år sedan. Jag beundrar dig Ulrika hur du ställer upp. Och jag kan lova dig att den dagen du inte har dem kvar så kommer du att må otroligt bra av tanken att du gjorde så mycket för dina föräldrar. Och det känns skönt.

    Sen är jag ju jätteglad att du skriver igen. Du är alltid så äkta och jordnära!

    Ha det gott!
    Stor kram från Bodil

    SvaraRadera
  40. Vad roligt att du är tillbaka...bloggandet går upp och ner och helst om man har mycket annat runt omkring sig.
    Kram Lotta

    SvaraRadera
  41. Hej igen!

    Du har något inne hos mig.

    Kram Ullis

    SvaraRadera
  42. Hej Ulrika! Roligt att höra att du är tillbaka men vad ledsamt att höra om din pappa. Alltid jobbigt att se den man känner och älskar förändras. Ja livet är nyckfyllt, vi vet aldrig vad som väntar bakom hörnet. Men vi kan bara göra det bästa och finnas där. Tänker på dig vännen. Sköt om dig nu. Kramar Paula

    SvaraRadera
  43. Hej vän:)
    Om du tittar in till mig så har jag något till dig

    kram Karina

    SvaraRadera
  44. Hej Vännen!!
    Blevs å glad at du orkade ringa!!
    vi syns nästa vecka..
    kram anna

    SvaraRadera
  45. Ohhh Ulrika!!

    Vad glad jag är... och ledsen.. förstår du har det fruktansvärt jobbigt nu med dina föräldrar. Jag kan bara företsälla mig tanken.. eller inte. För det går ju inte.

    Hinner inte skriva så mycket nu för vi ska iväg till flygplaten...

    Men jag gillar di så MYCKET och är så glad att du är tilbaka här i din "fristad"..
    En STyrkekram TILL DIG FRÅN MIG!

    Ann-Catrin

    SvaraRadera
  46. Jag kan kanske röja upp en vrå och låta dig bo där ibland så du kan får tassa omkring här ;P

    Ha en underbar helg :)
    Kramar Therese

    SvaraRadera
  47. Hej hej min lilla goding!!

    klart man har all tid i världen för dig.....du är ju bara såååå underbar.

    ja pojken har det jobbigt...men det var skönt att komma på kvartsamtalet.ringer honom varje morron nu.....han lyfter på luren...jag är vaken, väskan packad, tabletten i magen...hihihihi...han vet precis vad jag ska fråga.gullunge...behöver väl inte tala om att han har en alldeles speciell plats i mitt hjärta....*LER*
    inte för att dom andra inte har det men du vet hur jag menar...(hoppas jag)

    ingen tv för mig igår...hihihi..jag å maken hade vuxenkväll...fniss...bäst att passa på innan de stora kommer.De är ju uppe lika länge som en annan..om inte längre...*FNISS'
    men ikväll blir det tv i flera timmar...ja det är ju ingen nyhet.

    idag regnar det....igen....ovanligt.
    Igår var det ju såå fint men kallt.Burrr!!!
    fredagsstäding är det som gäller idag.

    ja när ska vi ses....måste ju bara bli av eller hur.Vi får väl inte till nån dag innan jul väl...??...hihihhihi..
    efter jul kommer vi....Alva önskar sig bara en shoppingtur till ULLARED i julklapp inkl fickpengar.hihihihi..det ska man väl kunna ordna.Praktiskt i allafall.....då får hon ju mera saker för pengarna.

    kommer strax.....låter som huset brakar samman snart.......hihihi..

    tillbaka..bara syskonkärlek.Pojkarna slåss som bara den...å Elin hejjar på..*LER*
    Åå dom är underbara.

    hoppas du får en underbar helg!
    Kramizzzz å puzzzizzz'
    nilla

    SvaraRadera
  48. Hej!

    Nämen så ledsamt :( Usch ja, du får spendera så mycket tid med dem som du bara kan! Ibland så inser man att livet är skört och det är tufft :( Det är så mycket vi tar för givet...

    Du måste tänka på dig själv och din familj inklusive föräldrar. Blogga när du känner för det och känn inga krav.

    Ta hand om er!

    Stor kram, Susanne

    SvaraRadera

Blir så glad för en liten hälsning!

Välkommen Åter!